23:1 Därefter tog Job till orda och sade:

23:2 Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull.

23:3 Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor!

23:4 Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis.

23:5 Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig.

23:6 Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig.

23:7 Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.

23:8 Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;

23:9 har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.

23:10 Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.

23:11 Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av.

23:12 Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.

23:13 Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock.

23:14 Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar.

23:15 Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom.

23:16 Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,