73:1 En psalm av Asaf. Sannerligen, Gud är god mot Israel, mot dem som hava rena hjärtan.

73:2 Men jag hade så när stapplat med mina fötter, mina steg voro nära att slinta;

73:3 ty jag upptändes av avund mot de övermodiga, när jag såg att det gick dem väl i deras ogudaktighet.

73:4 Ty fria ifrån vedermödor äro de till sin död, och deras hull är frodigt.

73:5 De komma icke i olycka såsom andra dödliga och varda icke plågade såsom andra människor.

73:6 Därför är högmod deras halsprydnad, våld den klädnad som höljer dem.

73:7 Ur fetma skåda deras ögon fram, deras hjärtans inbillningar hava intet mått.

73:8 De håna och tala förtryck i sin ondska; med höga åthävor tala de.

73:9 Med sin mun stiga de upp i himmelen, och deras tunga far fram på jorden;

73:10 därför vänder sig deras folk till dem och super så in vattnet i fulla drag.

73:11 Och de säga: »Huru skulle Gud kunna veta det? Skulle sådan kunskap finnas hos den Högste?»

73:12 Ja, så är det med de ogudaktiga; det går dem alltid väl, och de växa i makt.

73:13 Sannerligen, förgäves bevarade jag mitt hjärta rent och tvådde mina händer i oskuld;

73:14 jag vart dock plågad hela dagen, och var morgon kom tuktan över mig.

73:15 Om jag hade sagt: »Så vill jag lära», då hade jag svikit dina barns släkte.

73:16 När jag nu tänkte efter för att begripa detta, syntes det mig alltför svårt,

73:17 till dess jag trängde in i Guds heliga rådslut och aktade på dess ände.

73:18 Sannerligen, på slipprig mark ställer du dem, du störtar dem ned i fördärv.

73:19 Huru varda de ej till intet i ett ögonblick! De förgås och få en ände med förskräckelse.

73:20 Såsom det är med en dröm, när man vaknar, o Herre, så aktar du dem för intet, såsom skuggbilder, när du vaknar.

73:21 När mitt hjärta förbittrades och jag kände styng i mitt inre,

73:22 då var jag oförnuftig och förstod intet; såsom ett oskäligt djur var jag inför dig.

73:23 Dock förbliver jag städse hos dig; du håller mig vid min högra hand.

73:24 Du skall leda mig efter ditt råd och sedan upptaga mig med ära.

73:25 Vem har jag i himmelen utom dig! Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden.

73:26 Om än min kropp och min själ försmäkta, så är dock Gud mitt hjärtas klippa och min del evinnerligen.

73:27 Ty se, de som hava vikit bort ifrån dig skola förgås; du förgör var och en som trolöst avfaller från dig.