2:1 Några dagar därefter kom han åter till Kapernaum; och när det spordes att han var hemma,

2:2 församlade sig så mycket folk, att icke ens platsen utanför dörren mer kunde rymma dem; och han förkunnade ordet för dem.

2:3 Då kommo de till honom med en lam man, som bars dit av fyra män.

2:4 Och då de för folkets skull icke kunde komma fram till honom med mannen, togo de bort taket över platsen där han var; och sedan de så hade gjort en öppning, släppte de ned sängen, som den lame låg på.

2:5 När Jesus såg deras tro, sade han till den lame: »Min son, dina synder förlåtas dig.»

2:6 Nu sutto där några skriftlärde, och dessa tänkte i sina hjärtan:

2:7 »Huru kan denne tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder, utom Gud allena?»

2:8 Strax förnam då Jesus i sin ande att de tänkte så vid sig själva; och han sade till dem: »Huru kunnen I tänka sådant i edra hjärtan?

2:9 Vilket är lättare, att säga till den lame: 'Dina synder förlåtas dig' eller att säga: 'Stå upp, tag din säng och gå'?

2:10 Men för att I skolen veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder,

2:11 så säger jag dig» (och härmed vände han sig till den lame): »Stå upp, tag din säng och gå hem.»

2:12 Då stod han upp och tog strax sin säng och gick ut i allas åsyn, så att de alla uppfylldes av häpnad och prisade Gud och sade: »Sådant hava vi aldrig sett.»

2:13 Åter begav han sig ut och gick längs med sjön. Och allt folket kom till honom, och han undervisade dem.

2:14 När han nu gick där fram, fick han se Levi, Alfeus' son, sitta vid tullhuset. Och han sade till denne: »Följ mig.» Då steg han upp och följde honom.

2:15 När Jesus därefter låg till bords i hans hus, voro där såsom bordsgäster, jämte Jesus och hans lärjungar, också många publikaner och syndare; ty många sådana funnos bland dem som följde honom.

2:16 Men när de skriftlärde bland fariséerna sågo att han åt med publikaner och syndare, sade de till hans lärjungar: »Huru kan han äta med publikaner och syndare?»

2:17 När Jesus hörde detta, sade han till dem: »Det är icke de friska som behöva läkare, utan de sjuka. Jag har icke kommit för att kalla rättfärdiga, utan för att kalla syndare.»

2:18 Och Johannes' lärjungar och fariséerna höllo fasta. Och man kom och sade till honom: »Varför fasta icke dina lärjungar, då Johannes' lärjungar och fariséernas lärjungar fasta?»

2:19 Jesus svarade dem: »Kunna väl bröllopsgästerna fasta, medan brudgummen ännu är hos dem? Nej, så länge de hava brudgummen hos sig, kunna de icke fasta.

2:20 Men den tid skall komma, då brudgummen tages ifrån dem, och då, på den tiden, skola de fasta. --

2:21 Ingen syr en lapp av okrympt tyg på en gammal mantel; om någon så gjorde, skulle det isatta nya stycket riva bort ännu mer av den gamla manteln, och hålet skulle bliva värre.

2:22 Ej heller slår någon nytt vin i gamla skinnläglar; om någon så gjorde, skulle vinet spränga sönder läglarna, så att både vinet och läglarna fördärvades. Nej, nytt vin slår man i nya läglar.»

2:23 Och det hände sig på sabbaten att han tog vägen genom ett sädesfält; och hans lärjungar begynte rycka av axen, medan de gingo.

2:24 Då sade fariséerna till honom: »Se! Huru kunna de på sabbaten göra vad som icke är lovligt?»

2:25 Han svarade dem: »Haven I aldrig läst vad David gjorde, när han själv och de som följde honom kommo i nöd och blevo hungriga:

2:26 huru han då, på den tid Abjatar var överstepräst, gick in i Guds hus och åt skådebröden -- fastän det ju icke är lovligt för andra än för prästerna att äta sådant bröd -- och huru han jämväl gav åt dem som följde honom?»

2:27 Därefter sade han till dem: »Sabbaten blev gjord för människans skull, och icke människan för sabbatens skull.