102:1 Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN.

102:2 HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig.

102:3 Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig.

102:4 Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.

102:5 Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd.

102:6 För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden.

102:7 Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.

102:8 Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket.

102:9 Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.

102:10 Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt,

102:11 för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort.

102:12 Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs.

102:13 Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte.

102:14 Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit.

102:15 Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus.

102:16 Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet,

102:17 när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet;

102:18 när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.

102:19 Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,

102:20 att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden,

102:21 för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn,

102:22 på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,

102:23 när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN.

102:24 Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.

102:25 Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte.

102:26 I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:

102:27 de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.

102:28 Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände.