109:1 För sångmästaren; av David; en psalm. Min lovsångs Gud, tig icke.

109:2 Ty sin ogudaktiga mun, sin falska mun hava de upplåtit mot mig, de hava talat mot mig med lögnaktig tunga.

109:3 Med hätska ord hava de omgivit mig, de hava begynt strid mot mig utan sak.

109:4 Till lön för min kärlek stå de mig emot, men jag beder allenast.

109:5 De hava bevisat mig ont för gott och hat för min kärlek.

109:6 Låt en ogudaktig man träda upp emot honom, och låt en åklagare stå på hans högra sida.

109:7 När han kommer inför rätta, må han dömas skyldig, och hans bön vare synd.

109:8 Blive hans dagar få, hans ämbete tage en annan.

109:9 Varde hans barn faderlösa och hans hustru änka.

109:10 Må hans barn alltid gå husvilla och tigga och söka sitt bröd fjärran ifrån ödelagda hem.

109:11 Må ockraren få i sin snara allt vad han äger, och må främmande plundra hans gods.

109:12 Må ingen finnas, som hyser misskund med honom, och ingen, som förbarmar sig över hans faderlösa.

109:13 Hans framtid varde avskuren, i nästa led vare sådanas namn utplånat.

109:14 Hans fäders missgärning varde ihågkommen inför HERREN, och hans moders synd varde icke utplånad.

109:15 Må den alltid stå inför HERRENS ögon; ja, sådana mäns åminnelse må utrotas från jorden.

109:16 Ty han tänkte ju icke på att öva misskund, utan förföljde den som var betryckt och fattig och den vilkens hjärta var bedrövat, för att döda dem.

109:17 Han älskade förbannelse, och den kom över honom; han hade icke behag till välsignelse, och den blev fjärran ifrån honom.

109:18 Han klädde sig i förbannelse såsom i en klädnad, och såsom vatten trängde den in i hans liv och såsom olja in i hans ben.

109:19 Den varde honom såsom en mantel att hölja sig i, och såsom en gördel att alltid omgjorda sig med.

109:20 Detta vare mina motståndares lön från HERREN, och deras som tala ont mot min själ.

109:21 Men du, HERRE, Herre, stå mig bi för ditt namn skull; god är ju din nåd, så må du då rädda mig.

109:22 Ty jag är betryckt och fattig, och mitt hjärta är genomborrat i mitt bröst.

109:23 Såsom skuggan, när den förlänges, går jag bort; jag ryckes bort såsom en gräshoppssvärm.

109:24 Mina knän äro vacklande av fasta, och min kropp förlorar sitt hull.

109:25 Till smälek har jag blivit inför dem; när de se mig, skaka de huvudet.

109:26 Hjälp mig, HERRE, min Gud; fräls mig efter din nåd;

109:27 och må de förnimma att det är din hand, att du, HERRE, har gjort det.

109:28 Om de förbanna, så välsigna du; om de resa sig upp, så komme de på skam, men må din tjänare få glädja sig.

109:29 Mina motståndare varde klädda i blygd och höljda i skam såsom i en mantel.

109:30 Min mun skall storligen tacka HERREN; mitt ibland många vill jag lova honom.