132:1 En vallfartssång. Tänk, HERRE, David till godo, på allt vad han fick lida,

132:2 han som svor HERREN en ed och gjorde ett löfte åt den Starke i Jakob;

132:3 »Jag skall icke gå in i den hydda där jag bor, ej heller bestiga mitt viloläger,

132:4 jag skall icke unna mina ögon sömn eller mina ögonlock slummer,

132:5 förrän jag har funnit en plats åt HERREN, en boning åt den Starke i Jakob.»

132:6 Ja, vi hörde därom i Efrata, vi förnummo det i skogsbygden.

132:7 Låtom oss gå in i hans boning, tillbedja vid hans fotapall.

132:8 Stå upp, HERRE, och kom till din vilostad, du och din makts ark.

132:9 Dina präster vare klädda i rättfärdighet, och dina fromma juble.

132:10 För din tjänare Davids skull må du icke visa tillbaka din smorde.

132:11 HERREN har svurit David en osviklig ed, som han icke skall rygga: »Av ditt livs frukt skall jag sätta konungar på din tron.

132:12 Om dina barn hålla mitt förbund och hålla mitt vittnesbörd, som jag skall lära dem, så skola ock deras barn till evig tid få sitta på din tron.

132:13 Ty HERREN har utvalt Sion, där vill han hava sin boning.

132:14 Detta är min vilostad till evig tid; här skall jag bo, ty till detta ställe har jag lust.

132:15 Dess förråd skall jag rikligen välsigna, åt dess fattiga skall jag giva bröd till fyllest.

132:16 Dess präster skall jag kläda i frälsning, och dess fromma skola jubla högt.

132:17 Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David; där har jag rett till en lampa åt min smorde.