137:1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

137:2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

137:3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

137:4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

137:5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

137:6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

137:7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

137:8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.