142:1 En sång av David; en bön, när han var i grottan.

142:2 Jag höjer min röst och ropar till HERREN, jag höjer min röst och beder till HERREN.

142:3 Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer, min nöd kungör jag för honom.

142:4 När min ande försmäktar i mig, är du den som känner min stig. På den väg där jag skall gå hava de lagt ut snaror för mig.

142:5 Skåda på min högra sida och se: där finnes ingen som kännes vid mig. Ingen tillflykt återstår för mig, ingen finnes, som frågar efter min själ.

142:6 Jag ropar till dig, o HERRE, jag säger: »Du är min tillflykt, min del i de levandes land.»

142:7 Akta på mitt rop, ty jag är i stort elände; rädda mig från mina förföljare, ty de äro mig övermäktiga.