32:1 Av David; en sång. Säll är den vilkens överträdelse är förlåten, vilkens synd är överskyld.

32:2 Säll är den människa som HERREN icke tillräknar missgärning, och i vilkens ande icke är något svek.

32:3 Så länge jag teg, försmäktade mina ben vid min ständiga klagan.

32:4 Ty dag och natt var din hand tung över mig; min livssaft förtorkades såsom av sommarhetta. Sela.

32:5 Då uppenbarade jag min synd för dig och överskylde icke min missgärning. Jag sade: »Jag vill bekänna för HERREN mina överträdelser»; då förlät du mig min synds missgärning. Sela.

32:6 Därför skola alla fromma bedja till dig på den tid då du är att finna; sannerligen, om ock stora vattenfloder komma, skola de icke nå till dem.

32:7 Du är mitt beskärm, för nöd bevarar du mig; med räddningens jubel omgiver du mig. Sela.

32:8 Jag vill lära dig och undervisa dig om den väg du skall vandra; jag vill giva dig råd och låta mitt öga vaka över dig.

32:9 Varen icke såsom hästar och mulåsnor utan förstånd, på vilka man lägger töm och betsel för att tämja dem, eljest får man dem ej fram.

32:10 Den ogudaktige har många plågor; men den som förtröstar på HERREN, honom omgiver han med nåd.