39:1 För sångmästaren, till Jedutun; en psalm av David.

39:2 Jag sade: »Jag vill akta på vad jag gör, så att jag icke syndar med min tunga; jag vill akta på att tygla min mun, så länge den ogudaktige är för mina ögon.»

39:3 Jag blev stum och tyst, jag teg i min sorg; man jag upprördes av smärta.

39:4 Mitt hjärta blev brinnande i mitt bröst: när jag begrundade, upptändes en eld i mig; jag talade med min tunga.

39:5 HERRE, lär mig betänka att jag måste få en ände, och vad som är mina dagars mått, så att jag förstår huru förgänglig jag är.

39:6 Se, såsom en handsbredd har du gjort mina dagars mått, och min livslängd är såsom intet inför dig; fåfänglighet allenast äro alla människor, huru säkra de än stå. Sela.

39:7 Såsom en drömbild allenast gå de fram, fåfänglighet allenast är deras ävlan; de samla tillhopa och veta icke vem som skall få det.

39:8 Och nu, vad förbidar jag, Herre? Till dig står mitt hopp.

39:9 Befria mig från alla mina överträdelser, låt mig icke bliva till smälek för dåren.

39:10 Jag tiger och upplåter icke min mun; ty det är du som har gjort det.

39:11 Vänd av ifrån mig din plåga; för din hands aga försmäktar jag.

39:12 Om du tuktar någon med näpst för missgärning, så är det ute med hans härlighet, såsom när mal krossas. Fåfänglighet allenast äro alla människor. Sela.

39:13 Hör min bön, o HERRE, och lyssna till mitt rop, tig icke vid mina tårar; ty jag är en främling i ditt hägn, en gäst såsom alla mina fäder.