50:1 En psalm av Asaf. Gud, HERREN Gud, talar och kallar jorden, allt mellan öster och väster.

50:2 Från Sion, skönhetens fullhet, träder Gud fram i glans.

50:3 Vår Gud kommer, och han skall icke tiga. Förtärande eld går framför honom, och omkring honom stormar det med makt.

50:4 Han kallar på himmelen därovan och på jorden, för att döma sitt folk:

50:5 »Församlen till mig mina fromma, som sluta förbund med mig vid offer.»

50:6 Och himlarna förkunna att han är rättfärdig, att Gud är den som skipar rätt. Sela.

50:7 Hör, mitt folk, jag vill tala; Israel, låt mig varna dig. Gud, din Gud, är jag.

50:8 Icke för dina slaktoffer vill jag gå till rätta med dig; dina brännoffer har jag alltid inför mig.

50:9 Jag vill icke taga tjurar ur ditt hus eller bockar ur dina fållor;

50:10 ty mina äro alla skogens djur, boskapen på de tusende bergen;

50:11 jag känner alla fåglar på bergen, och vad som rör sig på marken är mig bekant.

50:12 Om jag hungrade, skulle jag icke säga dig det; ty min är jordens krets med allt vad därpå är.

50:13 Skulle jag äta tjurars kött, och skulle jag dricka bockars blod?

50:14 Nej, offra lovets offer åt Gud, så skall du få infria dina löften till den Högste.

50:15 Och åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, och du skall prisa mig.»

50:16 Men till den ogudaktige säger Gud: »Huru kan du tala om mina stadgar och föra mitt förbund på tungan,

50:17 du som hatar tuktan och kastar mina ord bakom dig?

50:18 Om du ser en tjuv, så håller du med honom, och med äktenskapsbrytare giver du dig i lag.

50:19 Din mun släpper du lös till vad ont är, och din tunga hopspinner svek.

50:20 Du sitter där och förtalar din broder, din moders son lastar du!

50:21 Så gör du, och jag tiger, och nu tror du att jag är såsom du. Nej, jag vill straffa dig och ställa dig det för ögonen.

50:22 I som förgäten Gud, märken detta, för att jag icke må sönderriva eder utan räddning: