107:1 Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.

107:2 Så säge HERRENS förlossade, de som han har förlossat ur nöden,

107:3 de som han har församlat ifrån länderna, från öster och från väster, från norr och från havssidan.

107:4 De irrade omkring i öknen på öde stigar, de funno ingen stad där de kunde bo;

107:5 de hungrade och törstade, deras själ försmäktade i dem.

107:6 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål.

107:7 Och han ledde dem på en rätt väg, så att de kommo till en stad där de kunde bo.

107:8 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,

107:9 att han mättade den försmäktande själen och uppfyllde den hungrande själen med sitt goda.

107:10 De sutto i mörker och dödsskugga, fångna i elände och järnbojor,

107:11 därför att de hade varit gensträviga mot Guds ord och hade föraktat den Högstes råd.

107:12 Han kuvade deras hjärtan med olycka; de kommo på fall och hade ingen hjälpare.

107:13 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål;

107:14 han förde dem ut ur mörkret och dödsskuggan, och deras bojor slet han sönder.

107:15 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,

107:16 att han krossade kopparportarna och bröt sönder järnbommarna.

107:17 De voro oförnuftiga, ty de vandrade i överträdelse, och blevo nu plågade för sina missgärningars skull;

107:18 deras själ vämjdes vid all mat, och de voro nära dödens portar.

107:19 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål.

107:20 Han sände sitt ord och botade dem och räddade dem från graven.

107:21 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;

107:22 de må offra lovets offer och förtälja hans verk med jubel.

107:23 De foro på havet med skepp och drevo sin handel på stora vatten;

107:24 där fingo de se HERRENS gärningar och hans under på havsdjupet.

107:25 Med sitt ord uppväckte han stormvinden, så att den hävde upp dess böljor.

107:26 De foro upp mot himmelen, ned i djupen; deras själ upplöstes av ångest.

107:27 De raglade och stapplade såsom druckna, och all deras vishet blev till intet.

107:28 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han förde dem ut ur deras trångmål.

107:29 Han förbytte stormen i lugn, så att böljorna omkring dem tystnade.

107:30 Och de blevo glada att det vart stilla, och han förde dem till den hamn dit de ville.

107:31 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;

107:32 de må upphöja honom i folkets församling och lova honom där de äldste sitta.

107:33 Han gjorde strömmar till öken, källsprång till torr mark,

107:34 bördigt land till salthed, för dess inbyggares ondskas skull.

107:35 Han gjorde öknen till en vattenrik sjö och torrt land till källsprång.

107:36 Och han lät de hungrande bo där, och de byggde en stad där de kunde bo.

107:37 De besådde åkrar och planterade vingårdar, som gåvo dem sin frukt i avkastning.

107:38 Han välsignade dem, och de förökades storligen, och deras boskapshjordar lät han icke förminskas.

107:39 Väl blevo de sedan ringa och nedböjda, i det olycka och bedrövelse tryckte dem,

107:40 men han som utgjuter förakt över furstar och låter dem irra omkring i väglösa ödemarker,

107:41 han upphöjde då den fattige ur eländet och lät släkterna växa till såsom fårhjordar.

107:42 De redliga se det och glädja sig, och all orättfärdighet måste tillsluta sin mun.