10:1 Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse. 10:2 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig. 10:3 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag? 10:4 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se? 10:5 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider, 10:6 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd, 10:7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand? 10:8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig! 10:9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft! 10:10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna. 10:11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman. 10:12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande. 10:13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet: 10:14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad. 10:15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd. 10:16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig. 10:17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig. 10:18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig, 10:19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven. 10:20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje, 10:21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land, 10:22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
10:2 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig. 10:3 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag? 10:4 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se? 10:5 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider, 10:6 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd, 10:7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand? 10:8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig! 10:9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft! 10:10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna. 10:11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman. 10:12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande. 10:13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet: 10:14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad. 10:15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd. 10:16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig. 10:17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig. 10:18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig, 10:19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven. 10:20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje, 10:21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land, 10:22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
10:3 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag? 10:4 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se? 10:5 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider, 10:6 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd, 10:7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand? 10:8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig! 10:9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft! 10:10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna. 10:11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman. 10:12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande. 10:13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet: 10:14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad. 10:15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd. 10:16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig. 10:17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig. 10:18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig, 10:19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven. 10:20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje, 10:21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land, 10:22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
10:4 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se? 10:5 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider, 10:6 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd, 10:7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand? 10:8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig! 10:9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft! 10:10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna. 10:11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman. 10:12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande. 10:13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet: 10:14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad. 10:15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd. 10:16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig. 10:17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig. 10:18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig, 10:19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven. 10:20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje, 10:21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land, 10:22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
10:5 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider, 10:6 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd, 10:7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand? 10:8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig! 10:9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft! 10:10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna. 10:11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman. 10:12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande. 10:13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet: 10:14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad. 10:15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd. 10:16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig. 10:17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig. 10:18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig, 10:19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven. 10:20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje, 10:21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land, 10:22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
10:6 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd, 10:7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand? 10:8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig! 10:9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft! 10:10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna. 10:11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman. 10:12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande. 10:13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet: 10:14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad. 10:15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd. 10:16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig. 10:17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig. 10:18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig, 10:19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven. 10:20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje, 10:21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land, 10:22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
10:7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand? 10:8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig! 10:9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft! 10:10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna. 10:11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman. 10:12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande. 10:13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet: 10:14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad. 10:15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd. 10:16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig. 10:17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig. 10:18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig, 10:19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven. 10:20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje, 10:21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land, 10:22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
10:8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig! 10:9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft! 10:10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna. 10:11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman. 10:12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande. 10:13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet: 10:14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad. 10:15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd. 10:16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig. 10:17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig. 10:18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig, 10:19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven. 10:20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje, 10:21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land, 10:22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
10:9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft! 10:10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna. 10:11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman. 10:12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande. 10:13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet: 10:14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad. 10:15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd. 10:16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig. 10:17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig. 10:18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig, 10:19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven. 10:20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje, 10:21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land, 10:22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
10:10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna. 10:11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman. 10:12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande. 10:13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet: 10:14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad. 10:15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd. 10:16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig. 10:17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig. 10:18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig, 10:19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven. 10:20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje, 10:21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land, 10:22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
10:11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman. 10:12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande. 10:13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet: 10:14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad. 10:15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd. 10:16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig. 10:17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig. 10:18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig, 10:19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven. 10:20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje, 10:21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land, 10:22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
10:12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande. 10:13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet: 10:14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad. 10:15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd. 10:16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig. 10:17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig. 10:18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig, 10:19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven. 10:20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje, 10:21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land, 10:22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
10:13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet: 10:14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad. 10:15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd. 10:16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig. 10:17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig. 10:18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig, 10:19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven. 10:20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje, 10:21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land, 10:22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
10:14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad. 10:15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd. 10:16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig. 10:17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig. 10:18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig, 10:19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven. 10:20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje, 10:21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land, 10:22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
10:15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd. 10:16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig. 10:17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig. 10:18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig, 10:19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven. 10:20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje, 10:21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land, 10:22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
10:16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig. 10:17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig. 10:18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig, 10:19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven. 10:20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje, 10:21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land, 10:22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
10:17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig. 10:18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig, 10:19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven. 10:20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje, 10:21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land, 10:22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
10:18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig, 10:19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven. 10:20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje, 10:21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land, 10:22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
10:19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven. 10:20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje, 10:21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land, 10:22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
10:20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje, 10:21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land, 10:22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
10:21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land, 10:22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
10:22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
GOTO NEXT CHAPTER - BIBLE INDEX & SEARCH