17:1 Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut, bland gravar får jag min lott.

17:2 Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri, och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!

17:3 Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv; vilken annan vill giva mig sitt handslag?

17:4 Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd, därför skall du icke låta dem triumfera.

17:5 Den som förråder sina vänner till plundring, på hans barn skola ögonen försmäkta.

17:6 Jag är satt till ett ordspråk bland folken; en man som man spottar i ansiktet är jag.

17:7 Därför är mitt öga skumt av grämelse, och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.

17:8 De redliga häpna över sådant, och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.

17:9 Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer bemannar sig dess mer.

17:10 Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt, jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.

17:11 Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer, vad som var mitt hjärtas begär.

17:12 Men natten vill man göra till dag, ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.

17:13 Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning, i mörkret skall jag bädda mitt läger;

17:14 till graven måste jag säga: »Du är min fader», till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».

17:15 Vad bliver då av mitt hopp, ja, mitt hopp, vem får skåda det?