19:1 Därefter tog Job till orda och sade:

19:2 Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?

19:3 Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.

19:4 Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.

19:5 Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,

19:6 så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.

19:7 Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.

19:8 Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.

19:9 Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.

19:10 Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.

19:11 Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.

19:12 Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.

19:13 Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.

19:14 Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.

19:15 Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.

19:16 Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.

19:17 Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.

19:18 Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.

19:19 Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.

19:20 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.

19:21 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.

19:22 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?

19:23 Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,

19:24 ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!

19:25 Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.

19:26 Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.

19:27 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.

19:28 Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --