29:1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:

29:2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

29:3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

29:4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,

29:5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,

29:6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

29:7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,

29:8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.

29:9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;

29:10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

29:11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

29:12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

29:13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

29:14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

29:15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

29:16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.

29:17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

29:18 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.

29:19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.

29:20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»

29:21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.

29:22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

29:23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.

29:24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.